Italien
Italien
På 200-talet f. Kr. nådde vinkulten Rom, där ingen Jupiterpräst fick passera under en vinranka eftersom dess ande kunde skada hans. Här kallades guden Bachus och man skrotade det mesta av den tidsödande grekiska mystiken och nöjde sig med att supa som svin. Den åtföljande kriminaliteten och lösaktiga sexualiteten blev snart för mycket för senaten. 186 f. Kr. gjordes skandalösa avslöjanden med högt uppsatta personer inblandade som ledde ti
Runt 600 f. Kr. anlade greker från Fokaia en ny stad Massalia = Marseille i nuvarande södra Frankrike. Därmed började också odlingen av oliv och vin i dessa trakter. När gallerna ett par århundraden senare drogs neråt norra Italien så var det enligt Plutarkos (runt år 100) just inför utsikten att kunna odla vin, för "till slut fick de smak på vin som vid den tiden för första gången kom till dem från Italien".
Första århundradet introducerade romarna vinrankan i franska Bourgogne och Bourdeaux. Plinius vid samma tid är mycket utförlig i sin beskrivning av buskens odling och vinets beredning. Bl. a. citerar han Cato från 200-talet f. Kr.: "Vingården är en gårds mest lönsamma del". Till dagens Tyskland nådde vinrankan på 200-talet.
Eftersom Italien producerar väldigt många olika typer av viner har det länge rått stor oreda bland vinerna.
1963 kom den vinlag som gjorde lite ordning i kaoset i Italien. Med inspiration från det franska AOC-systemet införde man klassen DOC (Denominazione di Origine Controllata) men till skillnad från Frankrike, där en central organisation INAO fastställer vilka kvalitetskrav som gäller, är det i Italien varje områdes producentsammanslutning, consorzio som fastställer kraven.
Detta har lett till att kraven i de olika regionerna varierar mycket och DOC har mer fått karaktären av en ursprungsbeteckning.
Reglerna säger att man inte får nyplantera utan endast ersätta vinstockar, man får inte konstbevattna och man är därför väldigt beroende utav väderleken för att kunna skapa bra vin.
När man har fått sin batch godkänd för tappning får man av kommittén de band som sitter på flaskans hals, har man anmält att man skall tappa nio tusen flaskor så får man nio tusen band, inte fler och inte färre. Sedan får vinet komma ut på marknaden.
Ett "krig" som pågått länge mellan de konservativa traditionalisterna och den yngre generationen modernister.
Traditionellt görs Barolo med en lång maceration (vid vinframställning av rött vin extraherar man olika ämnen från skalen på druvorna samt stora mängder tannin i vinet). Ofta sker traditionell maceration i upp till 30 dagar. Vinet lagras sedan traditionellt på stora gamla fat, ofta gjorda av slavisk ek, i storlekar på mellan 5 000 och 10 000 liter. Denna lagring sker under lång, lång tid, ibland upp till 30 år.
Den yngre generationen med Elio Altare i spetsen anses tillhöra en av Barolos pionjärer och de blev omtalade som en grupp vinmakare under namnet "Barolo Boys". I början av 80-talet började de med ny teknik av vinframställning i såväl källaren som ute på vinfälten.
Det sker en kortare alkoholjäsningen och med bättre temperaturkontroll. Detta innebär att tanninet extraheras från skalen snabbare och i mindre mängder. Resultatet är ett vin som torkar långsammare och därför går snabbare att dricka.
Traditionalisterna i Barolo:
Tålamodet lönar sig.
Med tiden i källaren kommer syra och tannin att balansera varandra och vinet når en balans som smakar bra
Traditionellt görs Barolo med en lång maceration, ofta sker traditionell maceration i upp till 30 dagar
Vinet lagras sedan traditionellt på stora gamla fat - ofta gjorda av slavisk ek, i storlekar på mellan 5 000 och 10 000 liter.
Detta resulterar i praktiskt taget ingen fatarom, men en långsam oxidation av vinet
Resultatet är ett vin som är rikt på tanniner och har stor smakintensitet.
"Jag gör Barolo som jag alltid har gjort, som min far”
Modernister i Barolo:
Strävar efter att producera viner som är drickfärdiga i ett tidigare skede
Själva alkoholjäsningen är kortare och med bättre temperaturkontroll.
Detta innebär att tanninet extraheras från skalen snabbare och i mindre mängder.
Resultatet är ett vin som torkar långsammare och därför går snabbare att dricka.
Vinet lagras sedan på små ekfat, ofta franska barriquer på 225 liter.
Det här är också viner som är på topp efter 5-7 år och som inte håller i 50 år som många av de gamla Barolos.
"Jag är inte intresserad av att göra bra Barolo, jag vill bara göra bra vin" (Elio Altare)
Valpolicella är ett område öster om Gardasjön. Den bergiga regionen är känd för jordbruk, marmorbrytning och områdena norr om floden Adige är kända för sin vinproduktion.
Valpolicella består av sju kommuner: Pescantina, San Pietro in Cariano, Negrar, Marano, Fumane, Sant’Ambrogio och Sant’Anna d’Alfaedo.
Det produceras även stora mängder viner under benämningen Valpolicella eller Valpolicella Classico vilka är lite mjukare och lättare än de förstnämnda.
Slutligen finns Valpolicella Superiore som karaktäriseras av en något högre alkoholhalt och lite lägre syra än de vanliga Valpolicella, och även måste lagras minst ett år.
Det ursprungliga distriktet är Chianti Classico
(Gallo Nero).
Chianti är känt för sina viner sedan mitten av 1200-talet. Under slutet av 1300-talet var Chianti omtalat för sina vita viner. Området med de bästa vingårdarna avgränsades 1716 och är världens äldsta definierade vindistrikt.
Den svarta tuppen ”Gallo Nero” pryder sen 2005 alla flaskor från Chianti Classico. Symbolen ska enligt en sägen härstamma från 1200-talet då städerna Siena och Florens i ett försök att avbryta långvariga stridigheter utlyste en tävling, att en riddare från respektive stad skulle starta så fort tuppen gol vid gryningen, och där ryttarna sedan möttes skulle gränsen sättas.
Sienna var på den tiden kända för sina rashästar och de kände sig mycket nöjda över denna diplomatiska lösning och födde omsorgsfullt upp en grann vit tupp för ändamålet. De styrande i Florens var mer bekymrade över den eventuella utgången och valde därför en svart tupp som inte fick någon tillgång till mat.
Denna plågade tupp gal därför i desperationen och hunger redan innan gryningen och följden blev att den florentinska ryttaren mötte sin kombattant vid Fonterutoli som ligger endast 12 km från Sienna.