Spansk vinodling dateras så långt tillbaka som 3–4000 f.Kr. Fenicierna kom till den spanska halvön ca. 1000 f.Kr., och började i mer organiserad form odla druvor i Andalusien. Klimatet och dåtidens vinteknik gav söta viner med god lagringsbarhet..

Romarna (100 f.kr - 400 e.kr) utvecklade både vinodling och vinframställning. Från den här tiden kommer bland annat tekniken med jäsning i öppna stenkar (tinajas) samt amforan som förvaringskärl. 

Morerna tog över år 711, men även om alkohol officiellt var en förbjuden dryck så var deras inställning pragmatisk och en del spanska kalifer och emirer hade egna vinodlingar. Men det var först 1492, när de kristna slutligen erövrat hela Spanien från morerna, som exporten kunde ta fart igen, främst till England som importerade bland annat sherry och viner från Kanarieöarna.

Vinlusangreppen i Europa under andra halvan av 1800-talet medförde såväl positiva som negativa effekter för spansk vinodling. Vinlusen kom till Bordeaux innan det att den nådde Spanien, vilket för Rioja medförde att de franska vinbönderna flyttade söderut och lärde sina spanska kolleger fransk vinkultur. De tog även med sig vinstockar. Några av Riojas och Ribera del Dueros Cabernet Sauvignon- och Merlotrankor härstammar från den här tiden. Många av vinerna i Rioja-distriktet görs fortfarande som i Bordeaux, det vill säga som druvblandningar, jästa och lagrade på 225-liters fat, så kallade barricas.

Runt sekelskiftet 1900 intog dock vinlusen även Spanien. Nu var dock lösningen, med ympning på amerikanska rotstockar, väl etablerad vilket gjorde att det mödosamma arbetet med omplanteringar kunde genomföras relativt snabbt. Under den här perioden försvann dock många av Spaniens egna traditionella druvsorter. Spanska inbördeskriget, andra världskriget och Francoregimen innebar dock att Spanien återigen föll i "glömska" som vinland. De spanska vinerna, framförallt Rioja, återupptäcktes inte förrän i början på 1970-talet, då vinerna från Rioja och Katalonien blev inkörsporten för många som började intressera sig för vin. I Penedès gick familjen Torres i spetsen för ett nytt innovativt vintänkande.

Spanien har vid sidan av ursprungsbeteckningarna ett eget system för att ange vinets totala lagringstid, inklusive en viss tid i fat. Det finns fyra sådana beteckningar för lagringstid: vin joven, crianza, reserva och gran reserva. 

Även fatstorleken är till viss del reglerad. Viner som fatlagras måste lagras på fat som är 600 liter eller mindre. För viner med beteckningen DO eller DOCa får fatstorleken inte överstiga 330 liter, men i praktiken används numera mestadels standardfat (barrica) på 225 liter av amerikansk eller fransk ek.

Vin Joven

Detta ”unga” vin är ett vin avsett för omedelbar konsumtion med ingen eller endast en kort lagringstid bakom sig. Vinet är i allmänhet lagrat en kortare tid på ståltankar innan buteljering, men får även vara lagrat högst sex månader på fat, dvs kortare än vad som gäller för ett crianza-vin. Vinet säljs oftast året efter skörd. Den äldre beteckningen sin crianza betyder just utan lagring. Beteckningen används inte i Rioja, utan där märks vinerna enbart med namnet Rioja.

Vino de Crianza

Beteckningen vino de crianza innebär att de röda vinerna har lagrats i minst 24 månader, varav sex månader på fat (i Rioja, Navarra och Ribera del Duero gäller minst tolv månader på fat). Vita och roséviner måste lagras i minst 18 månader, varav sex månader på fat.

Reserva

Beteckningen reserva kan endast användas på viner med beteckningen DO eller DOC. Vinerna måste lagras i minst 36 månader varav minst 12 månader på fat. Vita och roséviner måste lagras minst två år, varav minst sex månader på fat.

Gran Reserva

Beteckningen gran reserva kan endast användas på viner med beteckningen DO eller DOC. Vinerna måste lagras i minst 60 månader (fem år) varav minst 18 (24 månader i Rioja) månader på fat. Vita och roséviner lagras minst fyra år, varav minst sex månader på fat (12 månader i Rioja).